A rush of blood to the head: 2012

Idag vakna vi upp i vårt lyxiga hotellrum i en säng så skön att jag aldrig vill lämna den. Idag vakna vi upp i Joburg klockan sex på morgonen för att vi somnade klockan nio igår. Idag vakna vi upp till vår sista dag i Sydafrika. Imorgon vaknar vi upp för att bege oss till flygplatsen och ta farväl av ett land vi förälskat oss i. Imorgon startar vår 24 timmars resa hem till Sverige och inom mig finns så mycket känslor att jag inte riktigt vet vart jag ska placera dem. Vi avslutar verkligen denna resa med en "bitter sweet feeling".

Men innan vi knyter säcken, innan www.127dagar.blogspot.com säger adjö har jag en hel del att berätta för er. Vi börjar där vi slutade; St. Lucia....

De två sista dagarna i St. Lucia var underbara. Vi rörde oss knappt från vårt place, bara semestrade på hög nivå. Samlade solenergi för hemgången som snart skulle komma. Men innan vi skulle bege oss till Joburg skulle vi såklart göra Krüger. Vi bilade från St. Lucis till Nelspruit, en resa på 70 mil som Patrick betade sig igenom nonstop, vi anlände till Nelspruit förvånade över vilken fantastisk stad vi möttes av. Där checkade vi in på "Funky Monkey" (mindre fantastisk) och la oss innan spädbarnen somnar. Om man ska gå upp klockan fem vill man gärna inte somna klockan tolv. Nästa morgon satte vi oss i bilen innan gryningen och begav oss upp mot Krüger.

Innan vi skulle entra parken och vårt camp tog vi oss en runda till Blyde River Canyon. En vacker turistattraktion med en rutt upp som levererade vackra vyer. Man har nästan sett för mycket av dem på denna resan. I början skrek man princip av lycka när ögonen mötte dessa gudomliga utsikter, nu har det blivit vardagsmat, ja så löjligt bortskämda är vi. Kanske lika bra att vi kommer hem nu :)

När vi kände oss nöjda med BRC begav vi oss mot Krüger/Orpen Gate där vi skulle bosätta oss i parken på Satara Camp. Två timmar skulle det ta oss cruisa dit men med en aning bråttomhet i kroppen råkade Patrick bränna lite fort i kurvan ut från Graskop och där stod polisen och sköt.
Ja alltså dem sköt inte Patrick dem sköt hastigheten och det gick tydligen lite fort. Så invinkade blev vi där Putte blev utfrågad varför han körde för fort och hans enda svar var att han inte visste att hastigheten var 60. Antagligen något polisen har hört mer än 10000 ggr. Hursomhelst, en botlapp kom upp där han visade Patrick deras tabell av vad boten skulle bli: 250 Rand (220 Kr). Så Putte fick lämna ifrån sig körkortet och konstapeln började skriva boten, efter en liten stund frågade han om det vore bättre om man sänkte bötern till 100 R och detta är kanske inte den vanligaste frågan man får av en polis i Sverige så efter en del tvekan sa Patrick: "That would be nice". Men polisen nöjde sig inte riktigt där han frågade istället vad Patrick skulle tycka om han inte skrev någon böter alls och Patrick svara: "That would be even better" och det hela sluta med att vi fick lämna herr konstapel utan bot. Detta är absolut något som svenska polisen borde anamma :)

Så vi fortsatte vår resa i laglig hastighet mot Kleserie (på kartan visa det att Kleseris skulle vara en stad nära Orpen Gate) det visa sig dock att denna staden hade gått upp i rök. Ja på riktigt, det fanns ingenting där och bara för det fick vi lägga ytterligare 1 timmes bilfärd till Hoedspruit för att handla mat. Som tur var hann vi till gaten innan stängning och där fick vi bokat två nätter i Satara (centrala delen av Krüger) och en natt i Skukuza (södra delen av Krüger). Med en timmes bilfärd till vårt camp kopplade vi på gameögat och hoppades på att få se lejon och geopader. Men dem lyste med sin frånvaro. Bara zebror, impalas och gnur (ni har fortfarande inte svarat på hur man skriver gnu i plural!). Så 10 min innan vi skulle nå vårt camp börjar Patrick skrika som en liten flicka: "Jag såg, jag såg" och klappar med händerna. Jag frågar vad han såg men han slänger bara i backen och fortsätter tjuta: "Jag såg, jag såg" och mycket riktigt gubben såg, han såg en geopard. Uppe i trädet låg den och såg sådär vacker ut som bara en geopard kan göra. De intensiva ögonen, den vackra täckning, den grasiösa kroppen och när vi satt där i bilen och kollade på den började den sakta klättra ner för trädet
och den stunden var oslagbar, bara några meter från en geopard som klättrar runt i ett träd. Jag fick nypa mig i armen. När geoparden hade försvunnit iväg i det höga gräset fortsatte vi mot vårt camp helt överlyckliga. Krüger levererar!!

Den första kvällen tog vi en "Night Drive" som inte var allt för spännande. Eller jo den var spännande men det var väldigt svårt att se något. Vi såg några elefanter, impalas, ugglor osv och en hel del ögon som lyste i gräset. Kan varit ett lejon, kan varit något annat, ingen som vet. Men vi somnade i alla fall
den kvällen med vetskapen om att vi hade sett vår första vilda geopard. YES!

Nästa dag gick vi upp i ottan, nä innan ottan för ottan är väl sex? Vi gick i alla fall upp 04.30 för att hinna äta frulle och ta en morgoncruise i egen bil. Men inga lejon syntes som vi nu var på jakt efter. Vi åkte tillbaka till campet efter några timmar och bokade in oss på en "Sunset Drive" istället. klockan halv fem satt vi i safaribilen och var fast bestämda om att vi skulle slutföra The Big 5! Cruisen var underbar, i skymningen fick vi åka runt och kolla på alla fina djur, i skymningen när ljuset är så vackert, när hela himlen färgar resten av naturen. Magiskt. Vi såg allt från krokodil till King Fisher, till en nykläckt elefantbebis till hyenor och en hyena bebis till två lejon honor. Jajemän, nu var det äntligen vår tur :) Vi var så nära på att köra från dem men en gubbe i bilen fick se deras ögon lysa långt bort på vägen, vi vände om bilen och mycket riktigt där låg två lejonhonor på vägen och väntade på att börja jaga. Vilka djur, så enastående att jag blir knäsvag. I 20 min fick vi spendera tid med dem, det kändes som en minut.

Den natten somnade vi med vetskapen om att vi hade sett lejon och The Big 5 :)

Så nästa morgon var det upp före tuppen igen, en "Bush Walk" stod på schemat. Vi möte upp våra rangers och dem andra i gruppen vid receptionen och fick veta att vi skulle på en 25 min biltur innan vi skulle börja vår walk. Efter cirka 10 min ser Patrick två ögon lysa på vägen och ni vet hur det brukar vara, man ser inga lejon och sen när man ser de första så släpper det liksom. Där står två lejon och till vår förvåning är det denna gången inte bara en hona det är en hane också och jag som hade sagt till Patrick på morgonen att nu var det bara en hane man ville se också men att det antagligen var för mycket begärt. Men nejdå, det var inte alls för mycket begärt, för där stod han lite smalare och lite mindre man än vi hade trott, men han var ståtlig och ännu en gång befann vi oss i ett tillfälle som vi aldrig ville skulle ta slut. Ranger:na sa att dem var på honeymoon, det var alltså parningsdags. Tyvärr var det inget vi fick se (för det hade ju utan tvekan varit jättecoolt) men vi var glada ändå. Bush walken i sig bjöd inte på allt för mycket djur, men bara att få vandra runt i det vilda var något speciellt. På väg tillbaka till Satara upptäckte den ena rangern två geopader liggandes i ett träd och återigen var man som ett barn på julafton. Dem lekte runt i trädet och tiden bara rann iväg och tillslut var vi tvungna att lämna dessa djur även om både jag och Patrick inte ville :)

Efter vår morgonwalk rullade vi vidare söder ut till Skukuza och vår sista natt i Krüger. En bildfärd som tog oss lite över två timmar där vi fick se allt det vanliga (ja ni hör, elefanter, zebror, antiloper, giraffer, gnur, bufflar hör till det vanliga nu :), vi såg också två lejon som passerade bakom buskarna
men dem försvann snabbt. Det är egentligen inte den bästa tiden i Krüger nu då det är mer vegetation under sommaren, högt gräs, yviga buskar och massa löv på träden.

Sista kvällen på Skukuza tog vi en egen eftermiddagstur, kollade in de vackra djuren och tog ett propert adjö till vår nya kärlek Krüger. På morgonen gick vi ännu en gång upp alldeles för tidigt, packade ihop våra saker och lämnade parken genom Paul Krüger Gate för att bege oss på en 35 mils resa till Joburg. Där lämnade vi tillbaka vår bil som nästan kändes som vår egna nu, tog en taxi med en chaffis jag trodde skulle stycka oss och anlände hit till Genesis, vårt fyrstjärniga hotell som är så älskvärt och fint och underbart och helt fantastisk.

Igår fångade vi de sista timmarna vid poolen, drack en öl och försökte samla ihop tankar och känslor som känns som en enda röra. På kvällen delade vi en flaska rödvin med vår granne Noreen och somnade klockan nio som sagt. Idag gör vi samma sak om vädret tillåter (ser rätt mörkt ute nu) och packar våra ryggsäckar för sista gången. På torsdag är vi på svensk mark, på fredag fikar jag men min pappa och dricker vin med Johanna, på lördag är jag ute och äter med mina vänner.

Livets kontraster, visst är dem underbara och lite magiska. På måndag är man på safari, på tisdag och onsdag bor man på lyxhotell i Joburg, på torsdag är man hemma i Torslanda och käkar taco (redan bestämt) och på fredag får jag se Johannas nya lya och dricka vin på hennes nya balkong. Man behöver en dos av allt, man behöver kontrasterna för att uppskatta alla delar av livet. Jag vet det nu.

På väg från St. Lucia till Nelspruit passerade vi säkert 4 kärnkraftsverk. Första gången jag såg ett så jag tyckte det var rätt häftigt och ville såklart fota :)

På väg upp till Blyde River Canyon stannade vi vid utsiktsplatsen "Gods-Window".

Grann utsikt.

Glad-för-glassen-moment.

Blyde River Canyon.

Bryter mot lagen bara sådär.

Äntligen i Krüger, lite svårt att ta sig fram bara.

Cheetahgirl, Patricks såkallade fångst som han förmodligen kommer skryta om resten av sitt liv.

Snart påbörja vår "Night drive".

Hör sitter han och letar efter lejonen.

Kollar efter krokisar.

Fann en elefant i alla fall.

och en uggla.

Skaplig soluppgång i Krüger.

Waterbuck.

Birdyboys and girls.

Ernieboy.

Zebra-gruppkram.

Läser Krügerboken vid poolen.

Efter jag fick veta att den där tjejen i St. Lucia blev uppäten av krokodiler och hur dem dödar sina byten har jag mardrömmar om dem varje natt. Detta är inte bara hemskt för mig utan också Patrick. Vi har haft en del sömnlösa nätter.