Nu har det gått nästan en hel dag sen vi kom tillbaka till KK från Mount Kinabalu.
Alla löprundor, gympass och fotbollsträningar kan slänga sig i väggen. Om vi trodde att vi hade tagit ut oss innan så har vi fått en helt ny bild av hur det känns att vara totalt jävla utpumpad på energi.
När bena inte bär dig längre och du vill bara lägga dig ner och inte resa på dig igen.
Så slut var vi, så påfrestande var det.
Det är svårt att förklara hur vägen upp till toppen var, men tänk dig backar fulla med sten som du ska ta dig upp för och när det inte var sten var det extremt branta trappsteg och var det inte trappsteg var det branta bergsväggar som du fick dra dig upp för med hjälp av rep.
Som grädde på moset var det regnoväder. Vilka kämpar vi är va :)
Vi vandrade de första 3272m upp till Laban Ratan där vi spenderade en eftermiddag och en halv natt. Klockan halv två ringde nämligen alarmet, då var det dags att packa väskorna, ta på sig de fortfarande blöta kläderna, trycka i sig lite frukost och sen ta sig de sista 823 metrarna upp/3 Km vandring.
Det var också då det blev som tuffast och när vi väl skulle ta oss an de branta bergsväggarna och regnet öste ner.
På grund av vädret var det nästan bara 20% som tog sig till toppen och vi var bland dem. Vi knatade på och var bland det första att nå toppen, mycket stolta. Dock fick vi inte njuta så mycket av toppen då det tokregnade och vi var tvungna att vända ganska snabbt.
Tillbakavägen ner till Laban Ratan var ingen lätt match. Allt regn bildade stora vattenfall över berget och det gjorde inte underlaget till det bästa. Det var brant, halt och blött och flera gånger var vi tvungna att korsa de stora forsande fallen på berget. Hade det inte funnits rep hade man spolats ned. Men vi tog oss ner, anlände till LR dyngsura, smällde i oss en frukost och sen sprang vi bokstavligt talat ner för berget. Det som i vanliga fall tar ca 3,5-4 timmar tog oss 2.
Tempo mina damer och herrar :)
Idag är våra ben mördade och vi går som att vi hade fått nått stort i röva. Jag vet, jag ska behärska mig. Men jag vet inte hur jag annars ska förklara. Varenda trottoarkant jag ska gå upp och ner på är en total pina.
Men för att inte låta allt för pessimistisk så var det hur häftigt som helst. Vi hade det fantastiskt och jag ångrar inte ett steg jag tog på de berget. Inte nog med att vi nådde toppen nu vet man att ingenting är fan omöjligt. Även om man tror att man inte orkar mer så orkar man lika mycket till och ännu mer.
Och som Patrick sa: "Visst vi hade inte solsken men vi besteg fanimej berget under de värsta omständigheterna" och det är ju bara en historia i sig :)
Nu ska vi ut och äta en go stek och dricka dyr jävla öl för att fira att vi är bäst.
Imon åker vi till Kudat för att sola och bada och läka våra ben så vi kan gå som folk igen.
OBS! Fel nummer som vanligt. Här kommer det korrekta: +60 128671047.
Ringer det inte i telefonen snart tar vi det som att ni inte tycker om oss. Så det så!
Alla löprundor, gympass och fotbollsträningar kan slänga sig i väggen. Om vi trodde att vi hade tagit ut oss innan så har vi fått en helt ny bild av hur det känns att vara totalt jävla utpumpad på energi.
När bena inte bär dig längre och du vill bara lägga dig ner och inte resa på dig igen.
Så slut var vi, så påfrestande var det.
Det är svårt att förklara hur vägen upp till toppen var, men tänk dig backar fulla med sten som du ska ta dig upp för och när det inte var sten var det extremt branta trappsteg och var det inte trappsteg var det branta bergsväggar som du fick dra dig upp för med hjälp av rep.
Som grädde på moset var det regnoväder. Vilka kämpar vi är va :)
Vi vandrade de första 3272m upp till Laban Ratan där vi spenderade en eftermiddag och en halv natt. Klockan halv två ringde nämligen alarmet, då var det dags att packa väskorna, ta på sig de fortfarande blöta kläderna, trycka i sig lite frukost och sen ta sig de sista 823 metrarna upp/3 Km vandring.
Det var också då det blev som tuffast och när vi väl skulle ta oss an de branta bergsväggarna och regnet öste ner.
På grund av vädret var det nästan bara 20% som tog sig till toppen och vi var bland dem. Vi knatade på och var bland det första att nå toppen, mycket stolta. Dock fick vi inte njuta så mycket av toppen då det tokregnade och vi var tvungna att vända ganska snabbt.
Tillbakavägen ner till Laban Ratan var ingen lätt match. Allt regn bildade stora vattenfall över berget och det gjorde inte underlaget till det bästa. Det var brant, halt och blött och flera gånger var vi tvungna att korsa de stora forsande fallen på berget. Hade det inte funnits rep hade man spolats ned. Men vi tog oss ner, anlände till LR dyngsura, smällde i oss en frukost och sen sprang vi bokstavligt talat ner för berget. Det som i vanliga fall tar ca 3,5-4 timmar tog oss 2.
Tempo mina damer och herrar :)
Idag är våra ben mördade och vi går som att vi hade fått nått stort i röva. Jag vet, jag ska behärska mig. Men jag vet inte hur jag annars ska förklara. Varenda trottoarkant jag ska gå upp och ner på är en total pina.
Men för att inte låta allt för pessimistisk så var det hur häftigt som helst. Vi hade det fantastiskt och jag ångrar inte ett steg jag tog på de berget. Inte nog med att vi nådde toppen nu vet man att ingenting är fan omöjligt. Även om man tror att man inte orkar mer så orkar man lika mycket till och ännu mer.
Och som Patrick sa: "Visst vi hade inte solsken men vi besteg fanimej berget under de värsta omständigheterna" och det är ju bara en historia i sig :)
Nu ska vi ut och äta en go stek och dricka dyr jävla öl för att fira att vi är bäst.
Imon åker vi till Kudat för att sola och bada och läka våra ben så vi kan gå som folk igen.
OBS! Fel nummer som vanligt. Här kommer det korrekta: +60 128671047.
Ringer det inte i telefonen snart tar vi det som att ni inte tycker om oss. Så det så!
å dessa bilder haha jag älskar patricks banan :D med vilken besvikelse han tittar på den blandad med en gnutta förvåning över dess storlek hahah. masken...grose, den vart ju större än bananen :). å ni fick mata en söt liten hamster liknande sak, gud vad gulligt! sen gillar jag killen med paraplyet haha vad fan. hur har era regnställ funkat nu när ni väl fått sätta dem på prov? helt klart att ni ska va stolta, till och med korten fick än att inse hur mycket ni måste kämpat där uppe på fågelhöjd :) själv har man blivit beroende av ett "nytt" iphon spel - drop7, grymt utmanande de oxå om jag får tillägga :) saknar er Matrick, kramar Nikena <3
SvaraRaderaps: ni vet alla betydelsefulla par ska ju ha sådana där ihopsatta namn :) jag menar vi är väl inte sämre än brangelina eller tomkat ;)
Hej på Er!
SvaraRaderaVilken upplevelse och vilket kämpande men är det någon som skall klara det så vet vi att det är Mia.
Jag förstår att ni är stolta att ni genomförde hela bestigningen. Jag kan föreställa mig hur ni ser ut/hörs när ni har sån träningsvärk.
Jag har försökt ringa Er flera ggr men nu förstår jag varför jag inte kunde komma fram, fel nummer som vanligt naturligtvis, tror ni att man har varit orolig eller? Jag längtar efter Er många kramar från Mamsen/Gunilla
Nicklena: Haha, besviken över att han förstod att bananen skulle ta slut efter ett bett kanske :p Daggmasken är jätteäcklig. Som en orm och hamstrarna eller ekorrar som det är var supersöta. Jag tog massa kort och Patrick fick säga till mig att lugna ner mig till slut så inte vår bergsbestigning bara skulle bestå av bilder på ekorrar, hihi. det iphone spelet får du visa mig när vi ses i mars, åååååå jag längtar sååå tills vi ses. Jag kommer krama sönder dig lille Gojn!!
SvaraRaderaKramar Matrick som helt och hållet håller med om att vi är minst lika betydelsefulla som hollywoodstjärnorna om inte ännu mer.
Ps. Gubbe i paraplyet var vår guide ;)