Hello Africa, Hello Victoria falls

Hur ska jag någonsin kunna förklara för er hur makalöst vackert Viktoriafallen är. Det går inte, hur mycket jag än vill och försöker, man måste se det med sina egna ögon för att kunna förstå dess skönhet och storhet.

Vi anlände till Zambia igår och blev upphämtade på flygplatsen av en man här på Jollyboy (boendet), han väntade på oss med en skylt med Patricks namn på, äntligen gick hans dröm i uppfyllelse.
Vi delade i alla fall en minivan tillsammans med några holländare och anlände några minuter senare på vårt backpacker place. Ett helt fantastiskt område som innehåller allt man behöver för att känna sig hemma; en bar med god öl, en pool som svalkar oss, en mysig liten "hut" som vi bor i, engelsk fotboll på tv (patrick är supernöjd) och nära till Viktoriafallen.
Första dagen kom vi fram såpass sent att vi bara låg och slappade vid poolen, det blev en tidig kväll eftersom vi är jetlaggade igen. Klockan nio somna vi och vakna klockan sex, livet är hårt som jetlaggad, men livet är hårdare i kyla, regn och rusk så vi avslutar klagandet där.

Imorse när vi vakna hade vi bokat in oss i minibussen som skulle ta oss till Viktorifallen med avgång klockan tio. Innan bussen gav sig av träffade vi en kille vid namn Willam. William visa sig vara svensk och även göteborgare, de va la gött. Så efter lite tjitt tjatt hit och dit beslöt vi oss för att dela dagen tillsammans vid Viktoriafallen.

Vi började vår promenad på ena sidan av fallet som var en blöt historia. Det blåste upp från fallet och landa på oss som regn, dyblöta och överlyckliga gick vi runt och försökte ta in det vi såg. På världskartan var vi i Zambia/Livingstone/Victoria falls, FANTASTISKT! Efter att ha sett fallet från ena sidan tog vi oss till den andra för att se det ur en annan synvinkel i ett torrare perspektiv. Lika bedårande därifrån. Om det är någon gång man kan fälla en tår för något vackert var det nu. Det gjorde nästan ont i hjärtat.

I taxin in till fallet hade vi diskuterat "The devils pool", en pool som ska finnas precis vid stupet som man ska kunna bada i. Eftersom det är större mängd vatten vid denna årstiden är det inte tillåtet att besöka stället och bada där "lagligt" då det kan vara farligt, men Patrick och William var sjukt taggade på att dra dit i alla fall. Som den gamla tant jag är var jag mer skeptisk. det visa sig dock att båten dit var JÄTTEDYR (allt här i Zambia är ganska dyrt) och istället blev dem sugna på att gå över till "Angels pool". För att komma dit är man tvungen att korsa floden, 100 m från stupet. Detta skulle kosta oss 80 dollar för att få med oss en guide och även här var jag den gamla tanten som inte ville men sa att om Patrick verkligen verkligen (!) ville så hängde jag med. Vi gick upp för floden och tog oss dit vi skulle simma över, som tur var så var det redan ett par och två guider som skulle simma tillbaka innan vi kunde ta oss över. Och ja det var verkligen tur för dem börja simma som galningar i vattnet som var JÄTTE strömt och klarade inte av det utan började åka mot stupet, ena guiden räddade tjejen och fick över henne på rätt sida, killen blev räddad av andra guiden dem hade med sig, men blev dock kvar på den andra sidan och skulle behöva ta sig an det igen.
Efter att jag såg detta vägrade jag och Patrick å William var inte heller speciellt sugna. Viktoriafallen är vackert, men inte så vackert så jag vill dö där.

Idag är det måndag och vi lämnar inte Zambia och Jollyboys förrän på söndag.Vi ska ta oss en heldag i Livingstone någon av dagarna också, igår gick vi bara ut för att ta ut pengar (det är säkert att gå i stan när det är ljust men inte mörkt), men ni vet väl att det som är främmande är skrämmande och Afrika är verkligem främmande för mig. Jag var därför livrädd för varenda zambian och var säker på att vi skulle bli dödade, därför log jag ett extremt stort leende mot alla människorna och hoppade att dem skulle tycka jag var söt och gullig så dem inte skulle vilja förgöra mig :) och när vi skulle ta ut pengar (kwacha, zambias valuta) visa det sig att vi behöve en miljon K för att få ut 1500 Kr och jag blev livrädd att någon skulle råna oss så jag stoppade allt i bh:n mellan tuttarna. Det var första gången jag hade en mille i bh:n vill jag lova. Kändes bra i fall ni undrar.

Innan veckans slut ska vi ska hinna med river rafting i Zambezifloden, en booze sunset cruise (vi är fortfarande unga och galna), och kanske en dagswalk i nationalparken bland alla djuren. Vi är väldigt sugna på att se den vita noshörningen.

Ikväll dricker vi några öl och myser på Jollybar, Patrick har precis lagat mat (köttfärssås och spaghetti) som var smasken och livet är lysande. Det mest fantastiska med denna resa är vilka underbara människor och kultur man omringas av. Det är inte som att backpacka i Thailand bland partysvenskar. Det är människor som vill upptäcka världen på riktigt, som är intressanta och spännande. Jag älskar det!

Äntligen i Zambia

Första ölen på Jollybar

En mille känns gött

Vår mysiga lilla stuga

En go tusenfoting som kom på besök. Jag var livrädd, Patrick var lugn.

Väntar på bussen till Viktoriafallen

Inskrivning till fallen

Bron mellan Zambia och Zimbabwe

VACKERT!!!!

Två regnbågar över viktoriafallet.

Lyckan är total!

Malle, Putte och Wille.

Man tror man drömmer.