We're not just Scuba Divers we're also Sky Divers

Wild Spirit Lodge, så hippie så till och med jag längtar tillbaka till 60-talet och jag levde inte ens då. Ja Wild Spirit Lodge är stället vi bor på här i Nature's Valley och vi gillar det skarpt. Det är så skönt att varva med städer och landet, man behöver lite av varje.

Vi anlände hit en regnig dag (igår) och rörde knappt ett finger. Jo Patrick körde oss till PepperMill Restaurang för god middag, ja otroligt god. Sen åkte vi bara hem, kollade film i vårt perfekta rum (inga snarkande män, Patrick håller sig på mattan) och mölade chips och godis. Sådana dagar måste man ha för att uppskatta alla äventyr.

Vi hade dock lite ångest och oroskänslor under vår lugna dag igår. Om ni undrar varför var det för att vi hade blivit övertalade av Per, ja Per från Plettenberg som bodde på samma ställe som oss. Han jobbar nämligen som Sky Diving instruktör och var fast besluten om att vi skulle hoppa. Men liten vin i kroppen är man inte svår att övertala och jag fick även med Patrick på noterna. Det sluta med att det blev en så stor grej av det att vi kände oss tvungna att genomföra det. Ni vet känslan man får om man bangar något, misslyckandekänslan. Att man var vek och feg och gjorde sig själv besviken. Så vi ringde och bokade på eftermiddagen för att nästa dag göra ett morgonhopp med strandlandning. Vi båda hoppades att det skulle regna nästa dag så det blev inställt. Med det hoppet somnade vi klockan nio på kvällen.

När klockan ringde sju på morgonen var mina första ord; "Jag vill inte, ska vi avboka", men det fanns inte på kartan och ute var det klarblå himmel, det måste ju varit meningen. Så vi tryckte (bokstavligt talat) i oss lite frukost och tog sen bilen mot Plettenberg Airport.

På plats fick vi veta att jag skulle hoppa med Per och Patrick med veteranen Jeff. Det var på med selar, briefing och sen mot flyget. Innan vi ska hoppa in tar även vår pilot på sig en fallskärm, ja men det känns ju lovande. Inte nog med att man är sjukt flygrädd, nu ska man krypa in i ett pyttelittet plan som inte ens har säten, nejnej här sitter man på golvet, piloten har fallskärm och jag ska dessutom slänga mig ut ur flyget på 3000 m höjd. Jag började smått hata mig själv som ens skulle komma på denna dumma idé. Men nu var det inget återvändo, man kan inte vara kvar i planet under landning och Per och Jeff skulle med all säkerhet kastat sig ut med oss vare sig vi ville eller inte.

Det tog ca 20 min att nå höjden och jag ska inte sticka under stolen att jag var nervös. Men på något konstigt sätt så var det som att jag visste att jag ändå inte kunde ångra mig nu. Jag kände bara att; Okej det kanske är fruktansvärt, men det är bara att göra det och sen är det gjort.
Och dessutom så vara detta ett sätt att övervinna sin rädsla, att göra något som man fruktar. Det höjer ens självförtroende och ger en en extrem stolhetskänsla. Patrick som jag trodde skulle vara ett nervvrak höll sig även han lugn. Jag menar han vågar ju inte ens åka Lisebergsbanan.

Så på 3000 m höjd öppna Per dörren, jag satte ut mina fötter, höll tag i min sele, böjde huvudet bakåt och sen var det bara READY, GO! Det första sekunderna var som att torktumlas och magen vände sig ut och in, sen klappa Per mig på axeln, jag tog ut händerna, öppnade ögonen och det kändes som jag såg hela världen i ett synfält. Allt sug i magen försvann, som att man uppnådde sin egen maxhastighet och jag kände mig bara fri. Fri som en fågel! Efter 36 sekunders fritt fall i 189 Km i timmen släpptes fallskärmen ut och man svävade resten ner med havet och stränder som utsikt. Kan ni förstå den känslan, nä det kan ni inte, bara ni som gjort det. Det var det bästa jag gjort och jag skulle absolut göra om det. LÄTT!

Patrick fick hoppa ut efter mig och förklarade för mig efteråt att han också tyckte de första sekunderna var hemska men resten var helt fantastiskt.

Vi gjorde vår landning på Central Beach och jag kom ner någon minut innan Patrick. Adrenalinet bara rusade i kroppen och så fort Patrick hade satt sina fötter på land sprang jag fram och skrek; Visst var det grymt! Han sa nått i stil med; AAaaaah som fan. Lika hög på livet han.

Så vi traskade till bilen som skulle ta oss tillbaka till flygplatsen och innan vi satte oss på flaket upptäckte Patrick att hans instruktör Jeff hade spottat ut sitt tuggummi i hans huvud. Det satt alltså fast i hans kaluffs. Jag tyckte det var så kul när han berätta det att jag skrattade oavbrutet i 10 min och sen när jag kom att tänka på det nyss skrattade jag igen och även nu när jag skriver det. jag menar gubben såg ju det garanterat men valde att inte säga något, bara lämna  sitt stora hubbabubba i Puttes hår. Haha!

Nu är vi tillbaka hemma efter att spenderat eftermiddagen på stranden, det blir en lugn kväll med mat här på Lodgen. Imon vet vi inte vad vi gör, antingen åker vi vidare eller så kanske vi tar en till natt här. Återstår att se.

Ps. Bilderna kommer i lite oordning. Så är det med det.

Tuppen här på vår Lodge. Fångad i ett galande moment.

Här står vår White Rhino framför huset där vårt fina dubbelrum befinner sig.

Vi försökte tänka så.

Väntar på vår tur. Nervös och förväntansfulla.

Påklädd av Per och redo att entra planet.

Här står planet som skulle ta oss 3000 m upp i luften. Jag vet, det ser ut som ett leksaksplan.

Jag ber inte till gud, men jag ber till något.

Putte taggar och jag ser ut att vilja spy.

Känslan att sväva här är obeskrivlig.

Tillbaka där vi börja och tagit emot mitt diplom tillsammans med Per.

Putte likaså tillsammans med gammelräven Jeff.

Lämnar området och känner mig tokstolt!

En av två hästar här på gården.

Vi hitta ett övergiver tält på vår korsta hike idag och trodde det var någon som blivit mördad. Men det visa sig vara en tjej som bodde där här från lodgen. Lägg av Maria och Patrick och lek kriminalare.

Lunch på PepperMill.

Man har pli på sin hund.

Fångar eftermiddagssolen tillsammans.

Det bringar glädjeskutt!

Puttes fötter.

Vyerna är enormt fantastiska.

Jag landar,

<3