Ifugao´s riceterraces

Nu är vi tillbaka i Banaue efter två dagar trekking och en övernattning.
Jag vet inte vart jag ska börja eller finna ord för att förklarar hur vackert det är här uppe. En upplevelse kan ibland vara svår att ta in. Du väntar på något så länge och när du är mitt uppe i det förstår du inte att du faktiskt är här och lever. Det är lite skrämmande och vi försöker alltid stanna upp och ta in stunden, reflektera och analysera situationen. En gång i livet!

Vi började iallafall vår färd till Banaue med en busstripp från Manila på tio timmar. Kanske den värsta bussresan någonsin, inte nog med att vi satt obekvämt och aldrig hittade en skön position, dem hade dessutom AC som gjorde att det var -20 på bussen. Vi började med att klä på oss lager ett av våra vandringskläder och det slutade med att vi satt med alla tre lager, plus sockar, kängor och halsdukar och ändå huttrade. När vi försökte få busschaffisen att sänka AC:n, visa det sig att dem bara hade en On/Off knapp till AC och tydligen för att slippa äcklig lukt på bussen gick det inte att stänga av den hela tiden.

Väl i Banaue checkade vi in på Peoples Lodge, tog oss till turist informationen och fick olika alternativ för vår trekking. Det hela slutade med att vi valde ett tvådagars äventyr till Batad och Bangan. Vi blev upphämtade sju på morgonen av en jeepney med vår guide Robert som tog oss till Batad Junction där vi började vår hiking med en timme uppför, paus och en timme nerför. Svettig, dyngsura och kanske halvdöda (det är inte lätt att vara latmaskar i nästan 4 veckor) nådde vi Batad och boendet vi skulle övernatta på. Där blev det lunch till den fantastiska utsikten och snack om hur vi skulle lägga upp den fortsatta vandringen. Med regn som öste ner beslöt vi oss för att ta oss till Tappia waterfall. Man ska inte klaga när man får uppleva sådana här saker, men att gå på små stenar över risterasserna och upp och ner för sjukt branta och hala trappor är ingen enkel match, men så värt det. Varje vy slår varandra och du undrar om du någonsin kommer få se något vackrare.

Tillbaka till boendet vid fyra, trötta och sletna tog vi oss en varm dusch och sen en god middag (en underlig pizza) och en kall öl. Det var längesen jag kände mig så förtjänt av en öl. Vi delade kvällen med vår guide Robert och diskuterade livet och olikheterna mellan Sverige och Filippinerna och jag inser mer och mer vilket privilegium det är att ha möjligheten att kunna spara till en sådan här resa som vi får göra. För dem finns det inte på världskartan. Innan vi skulle bege oss upp och däcka kom gitarren fram och Robert sjöng och spelade för oss och i vissa låtar (när vi kunde texterna) slöt vi upp i allsång.

I morse var vi uppe och åt en god frukost för att vid åtta kunna fortsätta vårt vandrande till Bangan. Fem timmar walk upp och ner på stenar, lera, gräs, vatten och terasserna. Vi krossade små vattenfall och njöt av utsikten. Det var ingen piece of cake att ta sig fram denna vägen, men man fick ju stoppa svansen mellan bena när man mötte gamla tanter som gick denna led barfota flera dagar i veckan med mat och annat behövligt.

När vi äntligen nådde vårt mål, satte vi oss på en utsiktsplats och kändes oss nöjda med vår prestation. En tricycle hämtade upp för att ta oss tillbaka till stan. Vägarna här är som hinderbanor pga av alla jordskred och det är en gåta hur moppedäcken håller. För oss var det som att bli instoppade in en torktumlare. Skönt att känna att man lever :)

Nu är vi tillbaka i Banaue, duschat och klätt oss i rena och torra kläder. Vi dricker varsin öl och väntar på bussen som ska ta oss till Manila klockan sju ikväll. En tio timmars resa. För att palla AC ska vi köpa en stor filt. YES! Imon klockan 15.50 lyfter planet till Borneo och vi tackar för det första kapitlet på vår resa och välkomnar det nya.
Nu väntar river rafting, Mount Kinabalu, orangutanger i Sepilok och dyk i Sipadan.

Äventyr!